Yousef

För några år sedan så brukade jag alltid vara den där typiska blyga personen som alltid stod i bakgrunden och inte vågade säga särskillt mycket. Jag var absolut inte mobbad men jag vågade aldrig ta för mig och det gjorde det svårare och svårare för jag vågade aldrig säga vad jag tyckte. På något vis så fastnade det i mig och jag fortsatte sådär. När jag började gymnasiet så höll jag verkligen käften dom första dagarna och vågade inte prata med någon över huvud taget. Jag tittade massor på dom andra killarna i klassen som redan hade tagit för sig och börjat flamsa och jag var rädd för att bli tagen som en inbjudare..

Det varade ett bra tag och jag valde att byta klass för att jag inte trivdes där och jag tyckte att folk betedde sig lite annorlunda och det fanns väldigt mycket hat i det klassrummet. Vad jag aldrig insåg eller heller inte tänkte på var att ifall jag nu ville bli accepterad och älskad så ska dom väl acceptera mig för den jag är. Om jag nu vill bli älskad så ska dom kunna acceptera mig åsikter också, eller hur?

Jag ville men jag vågade inte.....!!!

Andra terminen i åk2 bytte jag klass och kände mig direkt mer hemma. Det var under den tiden som jag började komma in i dom lite ''kända'' kretsarna också och jag tror verkligen att det var en push på vägen för jag insåg på direkten hur mycket jag vågade uttrycka mig och det kändes ändå som om folk uppskattade mig.

Varför var jag så dum som inte tänkte på det från hela första början?!